ANNA SKRIVER HEM

Kan känna att jag drabbats av ett slags storstadssyndrom då jag på något sätt finner en anledning till att skynda mig helt tiden. Hela tiden. För de som känner mig väl vet att när jag känner mig jäktad så vill jag bara sätta mig ner och bara vara samtidigt som jag jämrar mig lite och hulkar lite lätt. Tråkigt nog så går detta inte så väl ihop med det faktum att jag ibland faktist MÅSTE jäkta för att hinna samtidigt som jag, vid närmare eftertanke, inte riktigt vet vad det är jag skyndar mig till. 

Bota mig!