ANNA SKRIVER HEM

Vill inte, vill inte, vill inte.

Jag må säga att det verkligen är en förmån att ha en pappa som med jämna mellanrum jobbar och övernattar i Stockholm. Då pappa är i stan för tillfället så har jag haft turen att utnyttja denna förmån ganska väl denna kväll. Förutom trevligt sällskap så har jag också fått njuta av skaldjurstallrik för att sedan fått ta igen mig på hotellsängen framför Idol. Nu är jag dock hemma på Agnegatan igen. Tillbaka till pigkammaren, tillbaka till verkligheten.

Så många dagar är det kvar till årets hiphop-battle som jag och mina kära klasskompisar obligatoriskt måste delta i. Känslan över att smått skämma ut sig inför publik, domare och tävlande gör mig illamående men vilken känsla efteråt sen! Men svenska världsmästaren Martha slår nog ingen...

För någon vecka sedan visade jag en bild på en blomma som morfar gett till mig i inflyttningspresent. Nu ser den ut såhär. Hela idén när man ger bort en krukblomma till någon är väl att den som är mottagare av blomman ska ta väl hand om den men, precis som jag påpekat förut, så har omhändertagande av blommor aldrig riktigt varit min starka sida. Efter två veckor var blomman lite halvledsen men nu när jag kom hem från skolan så upptäckte jag att den sorgligt nog har lämnat livet för gott. Jag är usel.

För någon vecka sedan så påpekade jag ju min besatthet kring Citronpeppar och hur den billigaste geggamojja kunde bli fantastiskt god med endast lite Citronpeppar. Dock så har jag den senaste tiden känt att det kanske blivit en smärre överkonsumtion så i förra veckan beslutade jag mig för att variera min Citronpeppar-kost något. Därför kretsar de allra flesta måltider, iallafall för tillfället, kring stuvningar. Genom att enkelt koka upp lite smör, mjöl, vatten och mjölk så har man på nolltid gjort sig en stuvning som man sedan kan variera i det oändliga. Fantasin sätter inga gränser! Om man däremot skulle få för sig att stuva pölsa eller något annat konsigt så skulle jag nog ge tipset om att först strö över lite Citronpeppar innan servering.

Det nalkas lunch på NK - mums.

Kära mamma och den efterlängtade chokladen har anlänt och nu sitter jag med chokladen i handen och bara njuter av doften, detta för att jag för allt i världen inte vill att den ska ta slut. Förr (när jag bodde hemma och inte hade så mycket utgifter) såg jag ingen anledning att spara på en köpt chokladkaka men nu som något fattig student så försöker man hela tiden finna sätt att spara in. Senaste är ta exempelvis (som i det här fallet) en chokladkaka och bara blunda och dofta på den samtidigt som man visualiserar sig att man tar en tugga av den utan att i själva verket göra det. Chokladen räcker på så sätt minst två dagar längre - fantastiskt!

Idag kommer mamma och förutom att det ska bli väldigt kul att träffa henne så vet jag att hon kommer med mat till mig vilket gör mötet ännu lyckligare. Någon skvallrade också att hon har med sig choklad vilket får mig att sakna henne ännu lite mer. Men före att vi ses så är det jobb på Tea Centre så därför måste jag nu, innan jag åker, förbereda mig genom att googla på diverse chinesiska teer för att inte utklassas av kunderna...

Att dansa och svettas varje dag får en inte riktigt att lukta avundsvärt gott eller för
den delen vara särskilt fräsch. Därför kan det vara lite extra skönt när helgen kommer eftersom man äntligen får tillfälle att lukta lite godare, slippa överkonsumera deodorant och också slippa att ständigt gå runt i träningskläder. Även om jag älskar att dansa så är det en ljuv känsla när man äntligen får möjligheten att sätta på sig fin-skorna istället för mina halvtaskiga och lite för stora gympadojjor. 
Hur som helst så närmar sig nu Idol på 4:an och eftersom jag , som tidigare nämnt, bor hos min morfar som mycket hellre ägnar sig åt mer utbildande program på svt-kanalerna så ska jag snällt bege mig till Anni och hennes studentlägenhet. Därmed - på med fin-skorna!

Packar som en galning för alla danspass jag har idag. Först ut balett, sedan freestyle och sedan hiphop för Joe i Bounce. Det här kommer bli en fin dag!

Jag kan märka att folk blir ganska förvånade när det får reda på att jag går en Streetlinje och jag kan inget annat än förstå deras förvåning. Vid närmare eftertanke så är jag nog så långt ifrån hiphop, förutom att jag dansar det, som man kan komma. Jag går inte runt i baggykläder, använder inga guldsmycken, lyssnar inte på hiphop-musik, dricker inte coca-cola, kallar inte mina vänner för syster och bror och använder heller inte särskilt coola hälsningsfraser när jag möter en bekant. Det är nästan så att man kan känna sig lite malplacerad när man är omgiven av ett gäng coola hiphop-typer som i sina stora kläder står och samtalar samtidigt som de rutinerat använder fräcka handgester.
Och där står man...

Kunde komma på mig själv när jag stod bland varorna på Konsum för en stund sedan att jag likt besatt analyserade varornas priser in i det sista. Jag kan verkligen förvånas över mig själv hur fiskbullar för 12,50 kan kännas så otroligt mycket billigare än fiskbullar för 13,20. För någon månad sedan var en krona hit och dit inte hela världen men helt plötsligt så känns den där 50-öringen väldigt viktigt. Men någon dag så ska jag verkligen lyxa till det för mig, då ska jag köpa fiskbullar för 13,20...

Morfar åkte till sommarstället i Ljusterö imorrse och stannar över natten så jag passar på att njuta av första kvällen själv på mycket länge. Var på min mentor Daniel Rörströms kvällklass och nu har jag precis intagit godaste vegetariska tacotallriken i soffan. Funderar på att gå och köpa mig en Ben&Jerry's, det skulle verkligen toppa kvällen! Tänkte iallafall visa ett klipp från en hiphop-klass med Daniel (mannen med dreadsen), mest för att visa gamla päronen i falun vad hiphop kan vara...

Vet inte riktigt om det var på grund ut av det dåliga vädret eller SD:s framgång i valet igår som orsakade den konstiga stämningen bland människorna jag åkte tunnelbana med imorrse. Det är svårt att inte hålla det okommenterat men jag tänker inte tillägga så mycket mer än att det är hemskt synd. Hemskt synd..

En film från torgdansen har funnits! Det är min kära vän och klasskamrat Erica som skapat den.

Som jag nämnde tidigare så fick jag idag för mig att städa i morfars kök och precis som jag befarade så har ingen rensat i hans skafferi sedan 94 vilket gjorde mitt lilla infall mycket behövligt. Förutom gammal mat så har han även samlat på sig diverse glasburkar med ungefär samma årgång. Dessa glasburkar bestämde jag mig för att vara vänlig att diska och när jag står där vid köksbänken och kämpar med diskborsten får jag plötsligt syn på en fin gammal glasburk med ganska smal hals med lite ingrodd smuts i botten. Jag vispar frenetiskt med borsten men då jag inte når smutsen med diskborsten, men ändå känner mig angelägen i att få den ren, så pressar jag helt sonika in handen i glasburken, lirkar lite lätt med nageln och lyckas slutligen få bort smutset från glasburkens botten. "You go girl", tänker jag samtidigt som jag försöker få loss handen ur burken men misslyckas gravt. Efter ca en halvtimmes bändande, stånkande och dragande blev jag iallafall slutligen fri. Men det jag undrar är: Varför i herrans namn har ingen sagt till mig att man inte ska stoppa sina händer i glasburkar!?

Efter att ha kommit hem från skolan vid halv 3 så fick jag världens ryck och städade hela morfars kök väldigt noga, en sann upplevese. En mer noggrann berättelse om det vågspelet kommer senare för nu ska jag iväg och fika med gamla falubor...

Mina föräldrar har efterlyst film från dansspektaklet som ägde rum på Sergelstorg idag men tyvärr så har jag ingen film att visa men jag tvivlar inte på att det snart dyker upp något. Anledningen till hela uppståndelsen var inte för miljön (som jag först trodde) utan en slags dansdemonstration för mångfald; "Dansa med hjärtat, rösta med kärlek" vilket orsakade en trevlig timme av folkfest. Trots att jag inte kan bjuda på någon film så kan jag däremot bjuda på en bild föreställande halva klassen, lite blöta efter skyfallet som kom men glada!

Jag har på senaste tiden fått en otroligt god och trogen relation till citronpeppar. Med tanke på att man är student och inte varje dag orkar laga gourmetmåltider för dyra pengar så blir den billigaste sörja jättegod med lite citronpeppar över sig, mycket enkelt!

Hur som helst så ska jag och klasskompisarna delta i någon typ av Flashmob (ett slags dansjippo) för miljön på Sergelstorg i eftermiddag. Ska bli intressant att se hur stort pådrag det blir...

..darrar jag omkring efter dagens Hype-klass och det är just det vad Hype är, hypat. Man studsar upp och ner och fram och bak i olika kombinationer och någonstans därimellan ska man försöka finna andan. Har totalt underskattat det gamla hederliga svettbandets funktion - tills idag!

Det är alltså på den här lilla måttbeställda madrassen jag sover på om nätterna. Då pigkammaren inte är mer än ca 4kvm2 så är det inte så mycket mer som får plats än just madrassen och ett antal resväskor som för tillfället agerar förvaringsutrymme. En bild på andra sidan kanske kommer men med förvarningen att det inte är en särskilt organiserad förvaring... 

Kan känna att jag kommit in i ett sant flow när det kommer till att göra teckningar i Paint. Minns när jag var sjuk från dagis och fick följa med pappa till jobbet på Banverket. Jag kunde sitta i timmar på hans (då) häftiga Windows 95 och rita småfula streckgubbar med "retuschsprute"-hår. Därefter, när jag var vid 7 års ålder, lärde jag mig att använda text-verktyget och förstoringsglaset. Kämpar dock fortfarande med att lära mig göra kurvlinjer - mycket avancerat.

Att ha flyttat från Falun har fått mig att inse att jag verkligen kan sakna Falu Kuriren när jag sitter vid frukostbordet på morgonen. Har nog aldrig njutit så mycket av att läsa Falukurirens Laban, som jag annars kan tycka är den mest meningslösa serie jag läst, som denna morgon. Men nog tycker jag, fortfarande, att den är totalt meningslös!
Känner förövrigt fortfarande illamående efter mitt mastiga kvällsmål igår. Är det möjligt att man kan få en matchock?
 

Förutom att det är en stor lycka att se familjen igen så hade jag också ett kärt återseende tillsammans med vår gamla vita kyl. Efter att ha ätit en stor mängd frukt, bär, heta räkor, surdegsbröd, keso och druckit 1 liter te så mår jag nu skapligt illa och kan smått ångra de där sista räkorna. Trots illamåendet så njuter jag verkligen av att kunna välja och vraka av alla varor utan att behöva fundera över priser och hetsa över brödsmulor som ska sparas in i det sista. Men nu i helgen ska det inte sparas, här ska ätas!

Som jag nämnde tidigare i ett inlägg så hade jag en liten förhoppning om att mamma en dag skulle ringa mig i vädjan att jag skulle komma hem men tyvärr så har ännu ingen familjemedlem hört av sig för att be mig om just det, vilket har orsakat att jag fått ta saken i egna händer. Detta betyder att jag nu sitter på ett tåg hem med tanken att tillbringa kvällen och söndagen tillsammans med familj, badkar, vänner, tvättmaskinen och god mat(!).
Så mamma och pappa - ladda eltandborsten, för här kommer jag!

Att gå Balettakademien har förutom gett mig ständig träningsverk, som jag tidigare nämnde, också en kanske inte alltför ansenlig kroppsodör. Kan nästan känna hur folk sneglar sig, med motbjudande blick, omkring på tunnelbanetåget som i ett försök att lista ut vart den fräna lukten kommer ifrån. Och där står jag, mitt i smeten, och ler finurligt, mycket väl medveten om vem som är den skyldige...

Vaknade tidigare än vanligt idag. Detta på grund av att morfar vägrar låta mig äta mikro-gröt och går därför prompt upp 40 minuter tidigare än mig för att laga kok-gröt. En mycket vänlig gest kan man tycka om det inte vore så att han kokar gröten tillsammans med 2 dl socker vilket mest får det att smaka socker med gröt istället för tvärt om.

Hur som helst så ska jag idag, liksom jag gjorde igår, jobba på TeaCentre och därmed besvara kunders, tycker jag, avancerade tefrågor. Ett exempel skulle kunna vara att någon ber mig förklara skillnaden mellan Lapsang och Sencha. "Skillnaden är mycket stor" svarar jag eftertänksamt...

Morfar har en vana att, som lite sällskap, sätta på radion på kvällen. För de som inte vet så kan jag tala om att min morfar hör otroligt illa (vägrar trots detta hörapparat) och har därför på radion på nästan högsta möjliga volym. Detta gör proceduren att försöka sova om kvällarna otroligt spännande eftersom jag rent ut av tvingas till att höra en kvällspigg röst berätta dagens dikt i P1 vid kl.11 på kvällen.
Man skulle kunna anta att jag skulle vara van vid kvällsljud eftersom jag har en manlig medlem i familjen (host pappa) som skulle kunna snarka sig bort till Sibirien om det var möjligt. Trots att jag förbarmat mig över dessa högljudda snarkar så är jag nog ändå villig, att för första gången i mitt liv, erkänna att jag nog skulle föredra ljudet av en snark. Bara jag slipper höra "dagens dikt" igen...

Fin dag! En jazzlektion följt av hiphop väntar och jag kan inget annat än att längta ihjäl mig till hiphopen då vi ska dansa hype. Efter att ha kikat på en massa YouTube-klipp (har blivit värsta YouTube-nörden) så har jag upptäckt vilket grymt fotarbete man behöver. Det här kommer bli mycket intressant!

Kan känna att jag drabbats av ett slags storstadssyndrom då jag på något sätt finner en anledning till att skynda mig helt tiden. Hela tiden. För de som känner mig väl vet att när jag känner mig jäktad så vill jag bara sätta mig ner och bara vara samtidigt som jag jämrar mig lite och hulkar lite lätt. Tråkigt nog så går detta inte så väl ihop med det faktum att jag ibland faktist MÅSTE jäkta för att hinna samtidigt som jag, vid närmare eftertanke, inte riktigt vet vad det är jag skyndar mig till. 

Bota mig!

Hade en diskussion med morfar vid middagsbordet angående vilken bil vi skulle vara om vi vore en. Morfar började prata något om att man aldrig ska bli tillsammans med en traktortyp, "De är stora och högljudda, vem skulle vilja pussa på en sådan typ?". Sedan hävdade han mycket bestämt att om han vore en bil så skulle han vara en A-Ford, svart och elegant men lite smått opraktisk. Jag däremot skulle nog benämna mig själv mer som en Volkswagen typ 1; liten men kraftfull och lite sportig sådär - eller nått!

Nyss hemkommen från en promenad kring Norr Mälarstrand intill morfar, så vackert det är där!
 Känner att jag för varje dag som går börjar finna min inre stockholmsbo. Förutom det att jag stressar vart jag än ska så börjar jag dessutom mer och mer se Stockholm som ett hem. Hem.

Att ständigt ha träningsverk börjar bli lite ut av en vana, en jobbig vana. På grund ut av att den allra största smärtan sitter i rumpan har det blivit en ytterst intressant upplevelse att sätta sig vid frukostbordet på morgonen. Jag räknar sakta och nervöst till tre i huvudet och försöker sedan snabbt sätta mig på stolen. I tron om att jag klarat mig från att uppleva den största värken så kommer plötsligt den ilande smärtan genom hela rumpan och i ansiktet dyker ett litet lätt bajsnödigt leende fram. "Andas Anna, andas"...

Nyss hemkommen från ett House-pass. Jesus, har nog aldrig svettats så mycket!

Har idag, tack vare min morbror till illustratör, varit på arbetsintevju för Tea Centre på Söder och ett, tu, tre - ett deltidsjobb fixat! Detta trots att jag sjabblar bort mig på cheféns (mycket seriös te-expert från Sri Lanka) första fråga angående vad som var mitt favorit-te varpå jag glatt svarade (lättad över att iallafall kunna namnet på en te-sort) "Åh, jag älskar verkligen Rooibos" vartefter han kollar på mig med förbryllad blick för att sedan utbrista "ROOIBOS ÄR INGET TE!". J-Ä-K-L-A-R-N-S, tänkte jag tyst men kvider fram; "Grönt är också gott..."

Trots mitt grova misstag så gick jag därifrån med en te-bok att studera, samt en ask Söderblandning och ett jobbschema för nästa vecka. Wow!